Ledarskapsbluffen - att vara eller inte vara,,,lämpad för maktpositioner

När jag gick en ledarskapsutbildning för några år sedan gjorde jag en förfärlig upptäckt - nämligen det att strävan efter makt och ledarposition INTE nödvändigtvis går hand i hand med goda ledaregenskaper. Att en person i ledarskapsposition verkligen är lämpad för uppgiften är nog ett undantag snarare än en regel är den slutsats jag dragit. 
Att jag kom fram till detta berodde på att vi under utbildningen fick göra personlighetstester och resultaten av dessa redovisades sedan öppet för alla deltagare vid utbildningen. Testen vi fick genomgå var SDI - Strenght Deployment Inventory
Det visade sig att jag var i den Omdömesgilla-Konkurrerande personlighets-gruppen. "Att tillhandahålla ett rationellt ledarskap som kan bedöma risker och möjligheter. Att vara beslutsam och pådrivande när alla fakta finns. Angelägen om resultatorientering med förnuft, rättvisa, ledarskap, ordning och rent spel i tävlingar"
Som analytiskt lagd analyserar man konsekvenser och väljer den bästa vägen utifrån de slutsatser man drar. Man kanske inte är först ut med besluten men besluten är genomtänkta. Man utarbetar strategier. Med den omdömesgilla läggningen utarbetar man dessutom strategier som fungerar för alla berörda.

Den personlighetskategori de flesta av eleverna hamnade i var den Röda; Resultatorienterad - Styrande. I den gruppen "tävlar man gärna om mandat, ansvar och ledarposition. Man är övertygande, Charmerande, tävlingsinriktad och attraheras av uppmärksamhet".

 Testen gjordes i början av utbildningen så jag med min analytiska läggning kom sedan att analysera hur mycket sanning som fanns i resultaten.
Den som hamnade på det mest utpräglade resultatet av alla i den Röda gruppen var en kvinna. Vad jag lade märke till angående henne var just hennes enorma längtan efter att få styra, stå i centrum och anta ledarrollen i klassen i stort. Ingen annan drevs av samma starka längtan efter Maktposition som hon. Vidare kom jag att upptäcka att hon dock saknade vision d.v.s. hon ville inneha ledarposition och dominera gruppen men hon hade inget mål som bar denna drift framåt - och hon hade heller inte intelligens att backa upp sin maktlystnad med.  Jag sa det aldrig till någon eftersom det hade varit oförskämt men vad jag insåg var att hon saknade den intelligens som krävdes för framgångsrikt ledarskap - hon var helt enkelt korkad.

Vad vill jag då säga med detta!? Jo, jag vill att alla ska förstå att maktlystnad och intelligens inte alltid går hand i hand - och att detta faktum gäller även på regeringsnivå.
I Sverige går man till val var fjärde år och man förutsätter att det ledarskap man röstar på är lämpade för uppgiften. Jag befarar att det inte är så enkelt. Jag tror snarare att det är tvärtom.
Det har varit allt svårare att hitta människor som är intresserade av politik och vill gå in och engagera sig politiskt. Det känns inte som en intressant uppgift TROTS att det oftast lönar sig rent ekonomiskt att till exempel sitta i Riksdagen. Martin Luther King hade helt rätt när han sa att "Det farliga är inte de onda människornas ondska - utan de goda människornas tystnad."
Varje land skulle tjäna på att människor som drivs av goda visioner tar sitt ansvar inom politiken men så är det tyvärr inte.
 Jag tror inte vi har råd att vara naiva på detta område. Alla former av maktpositioner attraherar maktlystna människor vars enda drivkraft är just makten i sig och den uppmärksamhet en maktposition ger.
 Att längta efter uppmärksamhet är inte ett tillräckligt kriterium för att till exempel styra ett parti eller ett land. MEN - denna längtan efter att få stå i centrum är fullt tillräcklig för att hamna i maktposition i ett land där man saknar verktygen för att urskilja maktlystnad från verkligt ledarskap.
Jag tror att en verklig ledare får efterföljare på grund av sina visioner. Och- jag tror att en maktlysten person slår sig fram för att bli Herre på täppan. Slöheten från anhängarna gör att en sådan maktlysten person slinker igenom med hjälp av sin drivkraft och omgivningens slöa låt-gå-mentalitet.


För att undvika dumheter, vansinnesbeslut och rena katastrofer - så kan det vara rimligt att införa nån slags test på de personer som aspirerar på till exempel politikeruppdrag i riksdagshuset. Ett bedömningsverktyg skulle kunna vara ledarskapstestet ovan, i kombination med IQ-test där till exempel rödast rött i kombination med lågt-IQ skulle diskvalificera för en plats i riksdagshuset.  Införde vi någon form av kvalitetscertifiering på våra "ledare" skulle vi troligtvis få byta ut 80% av innehållet i riksdagshuset.

För att veta om jag har rätt eller fel måste politikerna upp till bevis - och det mest troliga är att de skulle vägra. Eller vad tror du?

Deborah Englund

Populära inlägg