Den hjälplösa kulturen

Under de senaste 10-15 åren har man talat om den curlande föräldern som ständigt finns till för sina barn. Föräldern framställs som ett offer för sitt eget föräldraskap, en offerroll där föräldern offrar allt för att ge sitt barn det bästa liv som ör möjligt. Faktum är att föräldern är inget offer, föräldern är faktiskt boven i detta drama - men av en helt annan anledning än man kanske först tänker sig.

En förälder som överbeskyddar sitt barn har en narcissistisk natur och överskattar sina förmågor. Vad föräldern omedvetet tänker är att barnet är hjälpslöst utan föräldern, att barnet är odugligt utan förälderns ingripande. Detta är en form av högmod och inte ett gott eller uppoffrande föräldraskap. Tron att du som förälder är allenarådande och den som kan och vet bäst i varje situation är inget annat än självöverskattning och självförhärligande - d.v.s. narcissism.

Vi lever i en narcissistisk kultur där självupptagenheten överförs från en generation till en annan. Genom att ständigt putta sina barn åt rätt håll och baxa dem fram i tillvaron så lever man i ständigt symbios med sitt barn - precis som om barnet inte är en självständig individ - utan en utväxt av föräldern. Föräldern råder över barnet, föräldern är allsmäktig, föräldern är Gud OCH martyr eftersom föräldern inte ser sitt eget högmod - utan ser sig själv som den som uppoffrar sig. Win/WIn för föräldern - nu är föräldern inte bara Gud, utan även martyren som lider - och alltså är det "syndast" om föräldern, föräldern är både störst, bäst och vackrast OCH den som lider mest. Föräldern är således det största barnet - en narcissist som tror att hela världen kretsar kring hen själv.

I kölvattnet av denna narcissism skapas det hjälplösa samhället - därför att den narcissistiska Gudom/Martyr-mentaliteten BEHÖVER offer för att kunna tillfredsställa sin narcissism och förbli i gudom- och martyrskapet. Narcissisten ser det således som väldigt viktigt att "hjälpa" sin omgivning. Världen består enligt den här sortens individ av människor som kan hjälpa - och den andra halvan är den del av mänskligheten som ska hjälpas, den hjälplösa mänskligheten. Denna typ av narcissism går även under benämningen "Moder Maria-komplexet"

Människan växer av att lösa sina egna problem. Den curlande narcissistiska föräldern lever för att undanröja problemet för barnet - som alltså går miste i lärdomen av problemet, växandet som en självständig individ.
Vi ser en tendens av att människor i allt högre grad stämplas med olika diagnostillstånd som autism, Aspbergers, ADHD och liknande och förutom att själva fenomenet endast syftar till att gynna en girig läkemedelsindustri och deras aktieägare - så är det följden av att barnen ständigt omhuldas av sina självförhärligande föräldrar - och alltså inte får utvecklas naturligt genom att själva hantera sitt livs vägbulor.

Denna typ av problematik är speciellt välutvecklad i Sverige. I till exempel Öststaterna ser man inte denna typ av curlande och det gör att det är i Öststaterna (Ryssland, Estland, Lettland, Tjeckien, Ukraina o.s.v.) man hittar kapabla och dugliga individer - VUXNA människor.
Sverige kan som bäst beskrivas som ett gäng sillmjölkar - med en grandios självbild. Man tror till exempel att man är en "Humanitär Stormakt". Sverige är således ett extremexempel av en narcissistisk kultur - som till skillnad från vad de själva inbillar sig - skapar ett gäng självöverkattande sillmjölkar - den hjälplösa kulturen.

Så - vad är lösningen på problemet?
Jag är uppväxt under förhållanden som fick mig att förstå att detta med att vara förälder är väldigt lätt: man gör exakt som sina föräldrar - fast tvärtom.
Jag ska inte gå in närmare på detaljer utan redovisa över några korta slutsatser:

För det första bör man som förälder tillåta sina barn att snubbla - och resa sig upp själva. Det finns föräldrar som ständigt springer efter sina barn för att förhindra dem från törnar och blämmor. Av den anledningen får de gnälliga barn som vet att så fort de gnäller lite så kommer föräldern till undsättning - så skapas en lätt-kränkt och gnällig kultur av "vuxna", en ömfotad individ, en sillmjölke.
Rensa ut alla prydnadsföremåt i hemmet så att du slipper vara rädd för att barnet ska slå sönder saker - gör hemmet till en fristad för dina barn där de slipper ha dig som förälder springande och snokande i allt vad barnet ägnar sig åt.
Ramlar barnet och slår sig så - låt så vara. Barnet gnyr litegrann sen glömmer det sin smärta, reser sig upp och leker vidare. Barn har inte tid med självömkan - det är ett privilegium som tillfaller vuxna sillmjölkar.

För det andra: Lär dig att säga NEJ till dina barn. Säg inte ja för att du är en martyr eller för att det blir lugnast så - för vad som händer då är att du skapar ett tjatigt och bortskämt barn som vet att vederbörande får exakt som det vill bara det gnäller och tjatar - så skapas nästa generations narcissist.

Stäng av TV´n. Samtala med dina barn. Undersökningar har visat att en genomsnitts-svensk talar med sina barn i snitt tre minuter per dag. Va bättre än den genomsnitts-svensken, då utvecklas barnets sociala och kommunikativa förmågor. Personligen slängde jag ut TV´n och på så vis fick mitt barn hitta på andra sätt att roa sig - vilket är bra för kreativiteten och tänkandet.

Lär ditt barn att hjälpa till hemma, lär ditt barn värdet av pengar genom att skapa belöningssystem för "jobb" och aktiviteter som barnet har hjälpt till med. Det är inte meningen att barnet ska bli girigt utan lära sig att saker och ting inte kommer gratis här i tillvaron utan att belöningarna ligger i partiet med prestation och av sköta sin ekonomi och spara eller kanske till och med placera pengar. Gör du inte så kommer barnet att bli hjälplöst när det väl är dags att flytta hemifrån och möta verkligheten som den är beskaffad.
Det är din uppgift som förälder att förbereda barnet för verkligheten - inte skydda barnet ifrån den.

Lär barnet be om hjälp när det behöver det - och håll fingrarna borta när du inte blir ombedd att lägga dig i. En överbeskyddande förälder gör mer skada än nytta.

Hoppa ner från din höga häst - du är INTE Moder Maria.

Deborah Englund

Barnteckning, lyckliga barn



Kommentarer

Populära inlägg